Mer om Nelson

Nelson föddes i mars 1994 hos Kent och Anna Andersson, Kennel Hallvaras, som då låg i det lilla samhället Hallavara, inte långt från Hovs Hallar på Bjärehalvön. Kullen bestod av 6 hanar och 2 tikar, vilken mamma "Tina" (Barecho Isn't She Impressive) tog väl hand om. Till sin hjälp hade hon ungtiken "Tjorven" (Rowntree Forget me Not), som såg till att valparna fick ordentliga bus-stunder. Vi hade egentligen inga krav på den valp vi skulle ha, mer än att den skulle vara en bra kompis till Kalle och vilja gå långa promenader, d v s en trevlig familjemedlem. Och det fick vi!	Kärlek vid första ögonkastet
En härlig kompis	Men valpkurs ville jag gå, för att få hjälp med allmänlydnaden. Men även för att Nelson skulle få känna på, att man ibland måste ha kontakt med sin matte, fast det finns 10 potentiella lekkamrater runt omkring. Nelson var en stjärna på kursen och både han och jag tyckte det här med lydnadsträning var jätteskoj, så det blev fortsättningskurs och sedan tävlingskurs och massor av träning. När matte sen kände sig mogen att tävla, då hade Nelson nästan fått nog av att gå fot och komma på inkallning :D Men envis matte fortsatte tävla och till slut blev det en etta i lydnadsklass III.
Jaktträning blev det också en del i början. Att apportera vilt, var inte Nelsons melodi. Inte att apportera överhuvudtaget faktiskt. Det hade han nog fått med sig från mamma Tina, som enligt Kent gick och gömde sig under soffan, när han tog fram en dummy! Men på en av jaktkurserna, var vi klassens stjärnor. Den gick mest ut på stadgeövningar, som t ex att kasta dummies runt och över hundarna, medan de skulle sitta kvar. Inga problem alls för Nelson :D Vi skulle ha satsat på viltspår, men det kom jag inte på förrän Nelson var 10 år. Då gjorde vi anlagsprovet och det gick förståss galant.	Snygging!
Att spaniel är en apporterande hund, vill inte Nelson kännas vid!	När Nelson var dryga 2 år fick vi chansen att vara med i spårträningsgruppen. Äntligen hade vi hittat vår grej! Nelson var (och är) en suverän spårhund. Tyvärr var uppletandet inte av samma klass och i lydnaden fick vi problem med hoppet och tungapporteringen. Nelson är bara 45 cm hög och vägde då 19 kg. Lite tufft med det höga hindret och den tunga apporten. Men av 11 HKL spårtävlingar, så gick han bara tappt en gång och vid en annan tävling hittade vi inte slutapporten. (Spårmottagaren hittade inte heller den!). Det bästa resultat vi uppnådde i lydnaden var 194 d v s 2 p. för lite, fast den gången nollade vi uppletandet, så vi var långt ifrån uppflyttning. När vi spårtränar idag, så lägger jag inga apporter i spåret, för de var mest till besvär tyckte Nelson. Istället kan det ligga en snusdosa med korv eller annat gott och det skulle han aldrig missa!
Socialt är Nelson en mycket säker hund. Han har många vänner, både två- och fyrbenta. Zico håller han god ordning på, men kan även nedlåta sig till en lek ibland. Det blir av förklarliga skäl, mer sällan nu för tiden, men det händer! Helst vill han ligga i soffan och mysa, samtidigt som han genom en iskall blick, håller kvar Zico i hallen. Under de år som Zico nu bott hos oss, har det aldrig uppstått några handgripligheter mellan dessa två killar och det är nog mer Nelsons förtjänst, än Zicos! Nelson har ibland efternamnet Noslen. Det fick han när Kalle gick i trean eller fyran och satt och vände på de flesta ord för att se vad det blev. Ellak var ju inte så kul, men Noslen desto bättre! Nelson kallas även Nelle och Nelle-Pelle. Kärt barn har ju många namn!
	För några år sedan tyckte även Nelson att snö var kul.
Den 5:e augusti kl. 16.00 somnade Nelson in i mattes knä, 14 år, 4 månader och 17 dagar gammal. Den lugnande sprutan gjorde att han sov djupt och inte märkte när man injicerade narkosmedlet, inte heller märkte han att hans öra blev alldeles vått av mattes tårar. Sov gott, världens bästa springer spaniel, Hallavaras Active Yankee alias Nelson Noslen, alias Nelle Pelle. En dikt som Kalle skrev när han var 9 år och fått i uppgift att skriva om Vänskap. Hunden (människans bäste vän) Han pussar min näsa han biter i min hand. Han kan inte läsa och måste ledas i ett band. Han rusar på ängen så öronen de flaxar han myser i sängen och drömmer om taxar. Han jagar en kanin och gräver ett hål. Han lånar bollen min men gör aldrig mål. Han vill ut i ur och skur men sen komma in igen. Han är aldrig dum och sur Nelson är min bäste vän!